medicin medusin medisin med detsamma.....

Jaha diagnos satt och härnäst ska jag träffa doktorn (psykdito) för att offentliggöra det hela. Kommer vi klippa röda band och skåla i billigt bubbel månne? Allvarligt talat dock, frågan om medicinering har dykt upp och psykologen nämnde Strattera och Ritalin, så nu har jag försökt läsa in mig på bägge men känner mig inte klokare för det. Jag menar jag vet vad respektive medicin är och vad den ska göra men jag har ingen aning om vilken som är att föredra. Tycker mest att ju mer jag läser desto mer anti känner jag mig fast ändå inte, if that makes sense.....

Intressant läsning

Detta verkar vara en matnyttig site, på Engelska förvisso men ändå.


http://newideas.net/adhd/neurology



Lite om vad som händer i hjärnan vid ADHD och dyl.

Öppet brev till dig som tror at ADHD inte finns

Vad är det med min problematik som är så fruktansvärt provocerande? Vad är det som ger dig rätten att se ner på mig och fnysa åt min kamp för en fungerande vardag? Tror du inte att jag inget hellre vill än att fungera som "alla andra", vad det nu betyder. Nej för jag vet faktiskt inte vad det innebär, jag har dock lärt mig genom livet att vara jag är inte ok. Att jag inte följer normen för vad som är önskvärt eller acceptabelt i förhållande till mina jämnåriga.

Vad får dig att tro att jag VILLE växa upp och höra hur lat och omöjlig jag var i skolan. Att jag tyckte om att få sitta i korridoren ensam för att jag inte KUNDE sitta still och vara tyst. Att jag uppskattade att få höra saker som "du är inte skolmogen" eller " jag vet vad du är för en, du är en sån jävel som alltid kommer försent och ställer till bråk" (det första min nya klassföreståndare sa till mig när jag började 7an). Jag älskade skolan när jag började där, en fantastisk värld öppnade sig och jag skulle få lära mig massor men drömmen förvandlades snabbt till en mardröm eftersom jag inte kunde följa normen, inte passade in, stack ut och var provocerande. Att jag var flicka var dessutom ännu värre för det var VERKLIGEN INTE ok för en flicka att "uppföra sig på det viset".

Tror du att ångest, självskadebeteende samt missbruk och utanförskap är något man väljer bara för att det är så jävla tufft? Eller tillhör du den mossiga skolan som skyller allt på usla föräldrar? Det är mer komplicerat än så och jag önskar verkligen att det bara var till och "skärpa" sig lite så fungerar allt. Faktum är att jag tillbringat en stor del av mitt liv med att försöka "skärpa mig" och fortfarande kämpar med samma frenesi för det är ju det man SKA göra.

Hur tror du att det känns att ständigt påminnas om att man inte riktigt passar in? Att ha känslan av att man är på fel planet där alla talar ett hemligt språk som man inte kan få nyckeln till?

Har du någon gång känt dig så stressad inombords att det känns som om din kropp skakar och världen snurrar, att det känns som din hjärna tar in samtliga kabelkanaler från din TV samtigt och att någon har hyrt ut ditt huvud som discokula vars enda uppgift är att reflektera varenda rörelse och ljustråle i hela lokalen?

Har du någonsin känt dig så bakfull (utan att faktiskt ha varit på fest kvällen innan) när du vaknar att det tar dig tre timmar innan du är förmögen att formulera en enda vettig mening?

Har du någonsin varit så uppe i varv att det är stört omöjligt att sitta ner och föra ett normalt samtal eller utföra något konstruktivt över huvudtaget?

Har du någonsin somnat ofrivilligt på en olämplig tidpunkt eller plats?

Prova att leva så 24/7 365 dagar om året, år ut och år in lägg därtill till en oändlig massa andra svårigheter som många kämpar med och toppa med samhällets förakt och människors brist på förståelse. Jag vill inte bli särbehandlad eller daltad med, men jag vill banne mig att jag och alla andra unika varelser ska kunna få förståelse för att vad som är lätt och självklart för dig, kanske är vansinnigt svårt till och med omöjligt för någon annan. Det betyder inte att jag är lat, ovillig eller korkad, bara att jag funkar på ett annat sätt än du och det kan ju inte vara så skrämmande eller??

I en idealisk värld kan alla vara sig själva, alla har sin plats och funktion. Där tar man vara på varje individs unika egenskaper och det är en självklarhet att alla har rätt att vara olika men lika mycket värda. I en idealisk värld finns det ingen mobbing, ingen utanförskap, ingen strävan att försöka ringa in alla i samma fålla. I en idealisk värld blir man inte provocerad av människor som inte följer "normen". I en idealisk värld blir man älskad för den man är. Vad sägs, är det inte idé att försöka gemensamt sträva efter denna idealiska värld?? I dag är det jag som blir fnyst åt, i morgon kan det vara du, eller dina barn....

Nu är julen slut.......

I dag har vi dansat ut julen....nästan i alla fall. Jag tog äntligen ner julgranen, tur att man har en av plast, eller kanske inte. =/

Go figure...

Jag lyckades äntligen ringa psyk i Tisdags, det har gått mer än fyra månader sedan jag var där för inledande möte och ifyllande av diverse papper. De hade glömt mig.... varför är jag inte förvånad, jag vet ju att man måste vara frisk för att klara av att vara sjuk i det här landet men det är ju sanslöst att man bara kan glömma någon så där.

Visst jag kunde ringt och tjatat precis som mina vänner påtalat att jag borde men som jag har nämnt tidigare så är det ju ett av mina stora problem, jag avskyr att prata i telefon med folk jag inte känner till att börja med och att dessutom behöva komma ihåg attt ringa under en viss telefontid....japp dömt att misslyckas.

Mannen jag pratade med lät lätt obekväm när han insåg vad som hade hänt och lovade att ta kontakt med mitt team (va jag har ett team och ändå händer det inget???) och sedan återkomma, han avslutade samtalet så snabbt att jag inte hann fråga om det skulle ta ytterligare fyra månader, tur att man inte är självmordsbenägen för då hade man väl fan varit död innan de fick tummen ur...


Något frustrerad...

Mjaha

Så var det snart dags då, ytterligare ett år har passerat, ett år fyllt av många saker men också av en massa ingenting. Väntar fortfarande på att bli kontaktad av psyk, att det ska bli min tur. Har vänner som säger att jag måste ringa och tjata.....pusha på, jag vet att de har rätt men det är ju en del av mitt problem, jag gör inte sånt, det blir liksom bara inte av.

Jag jobbar natt, då är jag supereffektiv och min hjärna är i full gång, skulle nog fan få mer gjort ang kontakter med folk och dylikt i fall man kunde ringa 3 på morgonen ;). Så jag bidar min tid och fyller den med tankar om vad jag skulle göra, vad jag vill göra, vad jag borde göra. Det är tungt nu en massa stress över saker jag inte har någon kontroll över, jag hatar att inte ha kontroll, då blir jag ännu vimsigare och ännu mer ostrukturerad, ännu hetsigare i humöret.

Humor, det är det som jag hämtar styrka ifrån, mitt sjuka sinne för humor, kärleken från och till de som står mig närmast och en osviklig förmåga att ta bara ytterligare ett steg till och ett steg till. Förmågan att rycka på axlarna och säga kan jag lösa det här problemet nu? Nej det kan jag inte jamen då så släpp det det kommer tillbaka iaf.......det är en förmåga som jag använder mig av, supereffektivt? Kanske inte, det fungerar inte alltid heller men när det går så lättar det på trycket för en stund i alla fall, då hämtar man kraft.

Jag får inte till det

Uppdateringarna här är som resten av min tillvaro, ojämna och sporadiska. Jag får inte till det helt enkelt, mycket snurrar i hjärnan men lite kommer ut. Det tar tre timmar för mig att vakna, seriöst tre jävla timmar av "bakfylla", utan fest dagen innan. Lagom tills jag är mentalt vaken ska jag gå och sova typ eftersom jag jobbar natt. Om jag drar igång direkt, tvingar mig så blir jag ofta rasande för ingenting och väldigt lättretlig i övrigt. För att inte tala om att jag blir så hyper att jag bara snurrar på tills jag crashar......ska det vara så??